torsdag 16 augusti 2018
Åldrandets och livserfarenheternas linjära kurvor
I
en krönika om ensamhet i DN nyligen skrev Hanna Hellquist att
”ensamhet är också att alltid vara barn, för det är den enda
rollen som jag har tillgång till i en familjekonstellation”. Detta
apropå att Hanna i frånvaron av erfarenheten som förälder på ett
sätt alltid kommer känna sig som ett barn. Jag
känner igen mig i det citatet. Även jag känner bara till barnets
roll i en
familjekonstellation. Men där Hanna stannar går jag ännu ett steg
längre; jag har inte ens tillgång till rollen som den ena delen av
en romantisk tvåsamhet, eftersom jag fortfarande, vid trettio års
ålder, inte har den erfarenheten. En ofrånkomlig konsekvens av det
är att jag känner mig som ett förvuxet barn: åldrad och vuxen
till utseendet men med barnets bristande livserfarenheter. Jag antar
att det är därför jag har så stora problem med att åldras. Jag är rätt säker på att det är en objektiv sanning
att jag åldras ytterst synbart och ovärdigt. Sakta men säkert har mitt ansikte
blivit plufsigt och min slappa, storporiga hy täcks av bleka
akneärr och pigmenteringar. Jag inbillar mig att jag skulle ha
lättare att acceptera mitt ansiktes förfall om mitt liv och mina
erfarenheter i alla fall något sånär stämde överens med min
ålder. Då skulle jag kanske kunna intala mig själv att mitt
åldrande är ett tecken på att jag har levt och upplevt saker, ”att
varje rynka är en erfarenhet” så att säga, eller något annat
klyschigt. Men jag har inga särskilda livserfarenheter. Jag har
spenderat mina trettio med att skickligt väja undan för vad livet
har att erbjuda och jag har i största möjliga mån undvikit att ta några
beslut eller initiativ över huvudet taget. Den senaste tredjedelen av
mitt liv har jag dessutom levt med en enligt mig hyfsat stor psykisk
ohälsa. Jag kan därför inte ens med den största ansträngning se
mitt tärda ansikte som en konsekvens av att jag har levt livet. För
det har jag inte. Mitt åldrande ter sig så malplacerat
och opassande. Borde inte cellernas sönderfall och
livserfarenheterna, om de illustrerades på ett diagram, placera sig i linjära kurvor som skär varandra någonstans i mitten?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tänkte precis skriva en kommentar till ditt stalkninginlägg. Det var ju genialt! Så jävla kul och bra skrivet. Om det finns kvar som ett utkast måste du lägga ut det igen. Det är så standard att stalka folk i ens närhet. Verkligen inget du ska skuldbelägga dig själv för. Ha d gott!
SvaraRaderaMen åh, vad glad jag blir. Haha, hela inlägget kändes bara så psykstört så jag dolde det. Men okej, det får komma upp igen då eftersom jag nu fått positiv feedback :). Skönt att få det bekräftat att det är standard att stalka.
SvaraRaderaJag följer din blogg också, så keep up the good work. Jag försöker också bli lite mer bekväm med att göra saker ensam, apropå att du skriver att du blivit ganska bra på det. Har bokat en biljett till en föreställning/konsert i mars med en artist jag gillar och bävar redan nu för hur det kommer att gå. För vad folk kommer tänka när man kommer in i salongen och sätter sig utan sällskap, uppenbart ensam, och vad man ska uppehålla sig med i foajén innan de börjar ta biljetterna.. Nåja, den dagen den sorgen, antar jag. Ha det bra du med!