Sedan mitten av augusti har jag varit arbetslös. Avdelningen som jag jobbade på omorganiserades och som ett resultat av det fick jag och cirka sju andra anställda sluta på grund av arbetsbrist, som det så fint heter. Mina arbetskamrater blev naturligtvis upprörda och ledsna, men själv kände jag bara en enorm lättnad över att äntligen få slippa det där stället. Jag hade jobbat på arbetsplatsen i fyra år och vantrivts starkt åtminstone tre av dem. Dels var mina arbetsuppgifter monotona och tråkiga men min vantrivsel berodde framför allt på att min sociala fobi bara har blivit värre och värre de senaste åren. Det sista året gick jag runt och kände mig spänd som en fiolsträng varje arbetsdag. Så maximalt spänd, obekväm och nervös i hela mitt väsen, av en anledning som jag inte ens kunde identifiera. Så är det ju oftast med social fobi - den där känslan av att vara totalt värdelös inför andra människor går sällan att förklara med ord. Hur som helst så undvek jag sociala aktiviteter så långt det var möjligt, hoppade alltid över kontorets traditionsenliga fredagsfika och satte mig alltid vid ett tomt bord i lunchrummet om jag nu inte råkade luncha tillsammans med min närmsta kollega, som jag i och för sig heller aldrig kände mig helt avslappnad med.
Så att tack vare uppsägningen få slippa det där dagliga sociala obehaget och nervositeten var så oerhört skönt. Och att även att få slippa självföraktet som kom i kölvattnet av de tidigare nämnda känslorna. I vardagen som arbetslös finns det inga arbetskamrater som jag behöver förhålla mig till och känna mig nervös inför. Inte heller några arbetsuppgifter eller krav som får mig att känna mig obegåvad och dålig på mitt arbete i största allmänhet. Inte för att jag misskötte mitt arbete eller något, tvärtom så tror jag att jag var hyfsat uppskattad både bland kollegor och chefer. Men jag hade en ständig känsla av att jag var allmänt inkompetent i jämförelse med andra. Om det var min sociala fobi, min konstanta trötthet eller min overklighetskänsla som var orsaken till att jag kände mig oduglig arbetsmässigt vet jag inte, men antagligen en blandning av alla.
Men. Jag har förstått att man behöver ett jobb för att betala räkningarna. Visserligen har jag a-kassa (jag har i och för sig inte fått första utbetalningen än men jag ser ingen anledning till varför min ansökan inte skulle bli godkänd), men ärligt talat tror jag att det vore bra för mig att så fort som möjligt ingå i ett socialt sammanhang igen. Min sociala fobi kommer inte direkt bli mindre jobbig av att jag spenderar flera månader hemma i min egen lägenhet utan att träffa folk, tvärtom blir den garanterat värre för varje arbetslös dag. Men instinktivt vill jag ju såklart undvika folk så mycket det går resten av livet. Bara skrota runt hemma i skydd av lägenhetens trygga väggar, kolla på tv, gå en promenad någon gång ibland och invänta min egen död. Typ. Tanken på att börja ett nytt jobb känns som döden, och jag överdriver inte ens. Jag får stresspåslag bara av tanken och känner hur de gamla välbekanta känslorna av socialt obehag, nervositet och oduglighet börjar gnaga i mellangärdet.
Trots mitt instinktiva motstånd till ett nytt arbete har jag ändå sökt lite jobb. Jag vet inte exakt varför. Jo, jag vet visst varför: för att man måste söka jobb för att kunna få a-kassa. Men det förklarar inte varför jag faktiskt satte mig ned och skrev ett ganska bra personligt brev till en tjänst som jag har relevant erfarenhet för.. Och jag blev faktiskt kallad till intervju. Det kändes hemskt. Jag ångrade att jag ens skickat ansökan. Men jag gick på intervjun, och det var precis lika obehagligt som jag trodde att det skulle vara. Jag var jättenervös, jag kände att jag hade minimal ansiktsmimik och när jag vid passande tillfällen försökte le trevligt som respons på något han sa så blev det bara en obekväm grimas. Jag satt och hasplade ur mig klyschor med darrig röst och tänkte samtidigt "det här funkar inte, vad håller jag på med" och under hela intervjun ville jag bara bort, bort, bort. Hela mötet, frågan det att jag steg in på företaget tills det att vi sa hejdå, gick i obehagets tecken. Hejdå-situationer med nya människor tenderar ju att bli lite awkward och det blev verkligen den här. Jag hatar att inte kunna le normalt när jag vill. Jag hatar att nervositeten kontrollerar mitt ansikte. Varför har jag inte förmågan att dölja, eller åtminstone tona ner, min nervositet lite klädsamt som många andra kan? Varför måste jag vara som en öppen bok och ha ett ansikte som speglar varje liten nervositetskänsla i min kropp? Många frågor, färre svar. Efter intervjun konstaterade jag att det här nog måste räknas som ett riktigt lågvattenmärke för mig. Visst visste jag att intervjun skulle bli obehaglig, men jag hade glömt exakt hur dåligt jag faktiskt hanterar sådana här situationer. Hur hemska de är, och hur dålig kontroll jag har över mig själv. Jag satte mig på tunnelbanan och åkte hem. Köpte en påse godis och slickade såren framför teven, i min ensamhet. Så långt från arbetsliv, prestationskrav och arbetskamrater man kan komma.
Men. Nu idag, en dag efter intervjun, ringde de och erbjöd mig jobbet. De godtog till och med mitt löneanspråk, utan någon som helst diskussion. Jag har svårt att förstå det. Har de glömt bort att det var mig - mig - de träffade? Är de verkligen säkra på att de har sagt ja till rätt person? Kanske vägde mina erfarenheter tyngre än mitt appearance, så att säga. Eller så utgår de från att jag var lite nervös på intervjun men att jag kommer lugna ner mig och bli normal efter någon vecka på kontoret när jag funnit mig till rätta. Men vet ni vad? Jag kommer inte bli ett dugg bättre. Den där hypernervösa, obehagliga typen som jag var på intervjun, det är precis den jag är. Jag gick för sjutton runt och var konstant nervös och obehaglig till mods på en arbetsplats som jag varit på i fyra år. Så kom inte och tro att mitt dysfunktionella uppförande är något tillfälligt som kommer att passera. Om jag tackar ja, vilket jag inte ens vet om jag kommer göra, kan det vara den sämsta rekryteringen ni har gjort på länge.
Jag kan bara konstatera att jobbsökande och social fobi inte går särskilt bra ihop. Ska det inte kännas en gnutta spännande att börja på ett nytt jobb? Är det verkligen meningen att skräck, vanmakt och självförakt är de enda känslorna man känner?
När jag pratade med min pappa om det här i telefonen nyss så fick jag kämpa för att hålla tillbaka gråten i halsen. Kämpade för att inte darra på rösten. Det blir oftast så för mig, att känslorna kommer upp i telefonsamtal med andra, framför allt med pappa. Men i den situationen, när jag kände att jag höll på att börja gråta för att jag inte vågar ta ett jobb för att jag är så rädd, blev det rätt uppenbart för mig att det här håller inte. Jag måste söka hjälp på något sätt. Hos psykolog. Det var ett par år sedan sist och jag tyckte inte ens att det hjälpte mig då, men när jag inte ens vågar ta ett jobb där jag till och med får femtusen kronor mer än på min förra arbetsplats.. Då kanske man borde göra något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar