Alla gör så mycket. Reser, upplever saker, engagerar sig i politik och världen.

Jag är inne på facebook. En kille från högstadiet som var rätt stökig pluggar tydligen till psykolog. En tjej jag jobbade på Ica tillsammans med är utbildad arkitekt. En tredje kille från gymnasietiden har lagt upp en bild där han är på vildmarkshelg i Norrland med ytterligare två killar, som jag gick i högstadiet med. Det är fint att de är så nära, fortfarande. Riktigt bra vänner. Alla tre är riktigt genuint trevliga killar.

Alla gör någonting. Alla lever. Jag ser ju det. Jag ser det på facebook. Även om facebook bara visar en utvald positiv verklighet så är det inte osanning.

Alla lever. Förutom min förra kollega, som tydligen begick självmord för några veckor sedan. Han slutade väl på jobbet för ett och ett halvt år sedan någonting. Man tycker ju att jag borde känna någonting inför hans död eftersom jag ändå träffade honom nästan dagligen i typ två år, men nej, jag känner ingenting. Det kommer ingen sorg.

Jag känner mig så jävla äcklig. Nyckeln till ett okej liv är förmåga att uppskatta människor, uppskatta saker. Och även att kunna beröras. Jag kan inget av det. Total oförmåga att skapa några som helst relationer. Jag är så död inombords som man kan bli.

Och killen på jobbet som jag skrev om i förra inlägget, han fortsätter att vara snäll och vänlig mot mig. Han erbjuder sin vänskap. Pratar, skämtar, när vi då och då råkar på varandra i jobbentrén på väg hem och tar sällskap till tunnelbanan. Jag önskar så att jag kunde känna någonting för honom, få någon positiv känsla, uppskatta hans sällskap. Men jag känner mig bara obekväm och nervös. Jag undviker honom så gott det går.

Min dåliga sömn försämras stadigt. Den senaste veckan har jag vaknat runt 04.30-05.00-tiden utan att riktigt kunna somna om. Jag verkligen hatar den känslan. Ligger och vrider mig tills mobilalarmet ringer vid 07.00.

Jag märker ju också att det här inte funkar. Jag har skrivit det tusen gånger förut och tänkt det ännu oftare. Jag måste göra någonting för min psykiska hälsas skull. Men att sluta på jobbet skrämmer mig så. Det är det enda fasta sammanhang jag har, och den enda plats där jag har sociala kontakter utanför familjen. Om jag slutar där så försvinner ärligt talat hela mitt sociala liv. Även om kontakterna på jobbet är ytliga och fattiga så är det ändå de enda relationerna jag har.