På jobbet går jag runt som ett räddt djur (för övrigt: hur kan det svenska språket vara konstruerat på ett sånt ologiskt sätt att vissa adjektiv inte kan böjas till vissa genusformer?). Jag går runt och undviker ögonkontakt och mänsklig samvaro för det mesta. Mina "kompisar" på jobbet, det vill säga de två tjejer som jag brukar äta lunch och hänga med, har semester nu. Och socialt dysfunktionell som jag är så tycker jag faktiskt att den situationen är väldigt befriande; att inte ha några som helst sociala förpliktelser gentemot någon. Jag kan gå och äta lunch ensam. Gå en kort promenad, sätta mig på en bänk i solen. Andas lite. Jag saknar dem inte ens. Hur sjukt är inte det?
Jag är så trött på mig själv. Att behöva interagera med och förhålla sig till andra människor gör att jag påminns om (och störs av) min personlighet, hela tiden. Jag önskar så att jag bara fick lite lugn och ro inuti. Om jag bara kunde lägga mig ner och sova en månad, och sen när jag vaknade skulle jag fungera okej. I alla fall hyfsat. Men det här konstanta obehaget och obekvämheten, och - som vanligt sådär i bakgrunden - overklighetskänslan. Jag känner mig ju som världens mest äckliga, osympatiska, torra, tråkiga, tröga, humorbefriade människa. Det går inte ens att beskriva.
Och numera så verkar det vara så att ju sämre jag mår, desto mindre behov av mänsklig kontakt har jag. Man skulle ju kunna tänka sig att man kan hämta kraft till exempel från familjemedlemmar när man mår dåligt, men nej, så fungerar inte jag. Att jag mår sämre innebär oftast bara att jag mår mindre. Jag blir bara blekare och blekare. Behoven färre och svagare. Jag vill bara vara ifred. Min psykiska ohälsa innehåller varken grubblande, reflekterande eller tårar. Den är bara..äckligt tom blandat med ständigt socialt obehag.
Jag tänker ofta tillbaka på händelser i mitt liv och undrar hur saker hade blivit om jag handlat annorlunda. Jag tänker på människor jag mött och instinktivt tyckt om, men där kontakten runnit ut i sanden. Naturligtvis har det varken berott på otur eller slumpen att de här personerna och jag försvann ur varandras liv. Kanske var det vissa gånger så att jag inte hade tillräckligt starka känslor för dem. Andra gånger kanske de inte hade tillräckligt starka känslor för mig. Kanske mådde jag många gånger för dåligt för att klara av att underhålla kontakten. Eller så är jag helt enkelt dum i huvudet och vet inte hur man gör när man skaffar eller behåller vänner.
Hur som helst. Jag tänker till exempel på Lucas som jag träffade 2011 när jag började på ett kandidatprogram på universitetet (som jag sedan hoppade av efter sex månader eftersom jag mådde för dåligt). Vi hamnade i samma grupp på första seminariet och hade sällskap till tunnelbanan efteråt. Efter det blev jag blyg och undvek honom eftersom jag för allt i världen inte ville att han skulle fatta att jag gillade honom. Han råkade dessutom ha en söt, blond flickvän i USA. Men vad hade skett om jag faktiskt hade lyckats ta mod till mig och prata med Lucas? Om jag hade gett mig attan på att lära känna honom lite och kunnat strunta i om han misstänkte att jag var förtjust i honom? Jag minns att jag på den första exkursionen vi gjorde tog mod till mig och sa någonting till honom. Han svarade rätt kort och såg ganska reserverad ut. Jag undrar om det var för att ha var nervös eller om han ogillade mig? Han hade i alla fall väldigt djup, fin röst. Än idag undrar jag om vi skulle ha kunnat klicka om jag bara hade varit lite mer utåtriktad. En aning bara. Eller mått lite bättre.
Jag dras längre och längre från det som är kärnan i att vara människa. Jag har inte längre de förmågor och behov som de flesta människor besitter. Jag känner att jag har mindre och mindre gemensamt med mina medmänniskor. Och anledningen till att jag inte kan ha något gemensamt med någon är ju att jag inte är någonting. Jag har inga preferenser, inga intressen, inga drömmar, ingen längtan. Så säg mig, vad fan är man då? Hur ska man kunna hitta mening i livet när alla verktyg man någonsin haft är försvunna?
