Varning för långt och dåligt skrivet "stream of consciousness"-aktigt inlägg.

Jag har varit arbetslös i nio månader nu. I april förra året sa jag upp mig från mitt jobb som administratör på ett e-handelsföretag. Det fanns många olika anledningar till varför jag sa upp mig, vissa skäl var godtagbara, andra mer tveksamma. Arbetet var i alla fall enormt stressande med dagliga kampanjer som skulle produceras enligt ett fullspäckat kampanjschema. Jag har ju haft sömnproblem sedan ett par år och det konstanta stresspåslaget i den här arbetsrollen gjorde inte direkt sömnen bättre. Det fungerade väl bra till en början, men efter sex månader på den här arbetsplatsen kände jag mig ganska körd i botten. Till slut kände jag en inre stress och en oförmåga att slappna av, även efter arbetsdagens slut, och huvudet kändes ofta helt virrigt på grund av konstant sömnbrist, vilket såklart förstärkte stresskänslan ytterligare. Och då har jag inte ens nämnt problemet med mitt sociala obehag. Det var hemskt. Med mina två närmsta arbetskamrater kunde jag känna mig avslappnad, men kontoret bestod av cirka 40 personer, så arbetsdagarna bestod för det allra mesta av ständigt socialt obehag i varierande styrka. Och något som blev väldigt tydligt på den här arbetsplatsen var att jag är en person som verkligen inte kan hämta  kraft eller återhämtning från den sociala interaktionen som sker mellan kollegor. Det här visste jag i och för sig redan innan, men just på denna min senaste arbetsplats blev det så oerhört tydligt. Att vara social och lära känna arbetskamrater kräver så oerhört mycket energi och kraft från mig. Så om jag redan är stressad på grund av mina arbetsuppgifter, vilket jag var från dag ett, så finns det ingen som helst energi kvar över till att anstränga mig socialt. Så jag flydde ofta till mitt skrivbord. Och jag behövde ju ändå jobba, så mycket som jag hade att göra. Inte konstigt att jag aldrig lärde känna mina arbetskamrater trots att jag jobbade på företaget i åtta månader.

Så visst, sömnproblemen, stressen och det sociala obehaget gjorde sitt och var en stor anledning till att jag till slut inte stod ut längre. Jag kände inte ens att det skulle bli bättre om jag till exempel skulle bli sjukskriven i två veckor - det skulle ju ändå vara lika mycket stress och samma uppgifter jag gick tillbaks till. Men något annat som spelade roll är att jag de senaste åren alltid har haft en tanke om att i höst (varje höst), då ska jag banne mig börja plugga. Övertygelsen har alltid varit stark till en början men ju mer sista ansökningsdatum närmat sig, desto större har beslutsångesten blivit kring vad jag vill med mitt liv. Och varje gång när det börjat bränna till har jag hanterat denna ångest genom att stoppa huvudet i sanden och helt enkelt att undvika att tänka på framtiden, och tackat nej till alla utbildningar jag kommit in på. Det har sett likadant varje år de senaste åren, men förra våren tänkte jag "men den här hösten SKA jag faktiskt plugga", och eftersom jag ville undvika att få tre månaders uppsägningstid (då skulle jag ju inte hinna sluta arbeta innan utbildningen började) så sa jag upp mig sista dagen på min provanställningsperiod. Men jag började inte plugga hösten 2018. Jag klarade inte av att ta något beslut kring min framtid det året heller.

Så här i efterhand var det såklart inte rationellt att säga upp sig mer eller mindre på impuls utan att ha något nytt jobb. Men vem är rationell när man lider av sömnbrist, social fobi och har stressymptom samtidigt? Ja, uppenbarligen inte jag i alla fall. De värsta stressymptomen la sig efter några veckors ledighet och jag kände att huvudet började fungera något sånär normalt igen. Då hade det hunnit bli sommar. En sömnläkare jag hade besökt något år tidigare hade tipsat om en mottagning som hade stressbehandlingar. Då hade jag inte kontaktat mottagningen, men nu tänkte jag att eftersom jag fortfarande har sömnproblem så kan det ju inte skada att se vad de har att erbjuda. Jag fick komma på ett första bedömningsbesök, och så ett andra, och sedan blev jag antagen till stresskursen med start i oktober. Jag trodde att den skulle hålla på i ett par veckor, men tydligen var det 6 månader, med två-tre träffar i veckan. Jag tackade ja i brist på annat. Var ju ändå arbetslös. Eftersom jag inte längre hade tydliga stressymptom, endast sömnproblem, så antogs jag "i förebyggande syfte". Varför inte, tänkte jag. Så här i efterhand ångrar jag att jag hoppade på den där stresskursen. För i mitt tillstånd med allmän uppgivenhet inför framtiden, total vilsenhet i livet och med dåligt psykiskt mående, så blev den där kursen bara en förevändning för mig att fortsätta med att inte ta mig an livet. Med kursen som giltig anledning. Just det, i samband med att jag antogs till stresskursen hade jag kämpat i nio månader för att få träffa en psykolog eftersom jag länge verkligen känt mig på bristningsgränsen. Det har att göra med min depersonalisation/overklighetskänsla och att jag tror att jag orsakade den själv genom en kväll för många år sedan då jag drack för mycket alkohol. Jag vet att det låter helt sinnessjukt, men det är sant, det är det som fått mig att må så dåligt i tio år. Det tillsammans med att jag känner mig så extremt likgiltig till allt. Jag var bara tvungen att få prata med någon om det. Ångesten bara ökade av behöva kämpa runt i vårdkarusellen och nekas av varje vårdcentral jag besökte. Så när den här stresskursen blev en möjlighet så tackade jag ja bara för att få känna att jag i alla fall gjorde något för att jag skulle få någon slags hjälp. Jag var desperat.

Men vem hoppar på en stresskurs i sex månader i brist på annat? En människa som inte mår bra. Sedan att kursen blev en ursäkt för att undvika att behöva börja på ett nytt arbete kanske inte var så jättebra. I november fick jag börja träffa en psykolog. Det var, och är - eftersom jag fortfarande går hos honom - skönt att äntligen ha fått berätta min hemlighet för en annan människa. Jag känner även att jag numera känner en större motivation att ta tag i mitt liv och på allvar klara av att tänka på utbildning och kanske ett nytt jobb, utan att bara stoppa ned huvudet i sanden. Kanske var det nio månaders arbetslöshet som gjorde det. Eller psykologkontakten. Antagligen en blandning.

Men något som har kommit i och med denna lilla motivation att anstränga mig för att förändra min livssituation är skammen över hur jag har betett mig, hur jag handlat. Jag har varit arbetslös i nio månader men inte velat ha ett nytt jobb förrän nu. Jag har pliktskyldigt skickat in mina tidrapporter till arbetsförmedlingen, men mina personliga brev har varit minst sagt halvhjärtade. Visst, jag har skämts hela tiden över det, över hur efterbliven och oansvarig jag är. Men en oro som jag haft är att om jag börjar på ett arbete så försvinner möjligheten för mig att planera min framtid. Och det stämmer faktiskt, för varje gång jag har haft ett heltidsarbete så har jag noll energi att ens tänka på framtiden. Det går inte. Någon sa någon gång att religion är opium för folket, men jag kan säga att ett stressande heltidsarbete är opium för mig. Jag blir helt oförmögen att tänka på något annat. Men igen - vem fan är frivilligt arbetslös för att hen behöver tänka på sin framtid? Det måste vara en riktigt efterbliven människa, känner jag. Någon som är riktigt jävla dum i huvudet. Men samtidigt: jag kanske får försöka acceptera att det att ibland vara lite dum i huvudet kanske är något som ingår i att vara människa. Att vara människa är inte att alltid vara rationell. Under vissa omständigheter och måenden handlar man impulsivt, känslomässigt och undviker in absurdum att tänka på framtiden. Eller som i mitt fall, att gå på a-kassa och envist skjuta framtiden framför mig, bara för att det uppenbarligen går att leva så. Det är inget jag är stolt över, alls. Tvärtom skäms jag något enormt. Det var, och är, inte en livssituation som jag hade sett framför mig. Jag som alltid varit plikttrogen person som velat göra rätt för mig. På ett sätt är jag väl det fortfarande, därav den enorma skammen över min situation och mitt leverne. Det är här så väldigt långt ifrån den person jag egentligen är och vill vara.

Något jag i alla fall lärde mig på stresskursen var vikten av att vara snäll mot sig själv, att ha lite självmedkänsla. Inget kommer att bli bättre av att jag föraktar mig själv för att jag undvikit att söka jobb så länge. Jag har inte mått bra. Det är inte så att jag suttit och haft ett i övrigt bra och fungerande liv och undvikit att söka jobb för att det är skönt. Det enda jag vill är ju att ha en fungerande tillvaro och vara del av ett sammanhang. Men alla tankar kring vilken typ av jobb som skulle kunna funka för mig med sömnproblem och social fobi, och även tankarna på att jag så gärna vill gå en utbildning, har gjort mig handlingsförlamad och apatisk. Så mycket motstridiga och oförenliga känslor. Sedan kanske vissa, som min pappa, tycker att det är ett bortskämt sätt att hantera sin osäkerhet inför framtiden på. Att det bara är att ta ett jobb, eftersom det är så man gör. Och jag håller med i teorin. Men det är inte något som jag hittills klarat av att göra. Jag kanske är dum i huvudet som fungerar så här. Kanske till och med oansvarig och lat. Jag vet inte. Men jag vet att jag längtar efter att få göra rätt för mig. Och det är väl något i alla fall.